04.05.10 FC Dal-FCFC 5-2 (3-1)

Mål FCFC: Niklas Olin och Markus Larsson
Vi kan väl inte säga att vi hade omständigheterna emot oss. Eller att vädret sög. Eller att det var jämt en jädrans otur.

Vi kan säga två saker med säkerhet. Att stryk blev det och att återtåget är i rullning.

Inledande kvarten på Britasgruset lovade ju en hel del. Det var som om vi legat i hårdträning sedan mittten på februari när vi i själva verket haft en samling och det var på söndagen efter Valborg. Passningarna satt där de skulle och vi skapade chans på chans. Tog faktiskt ledningen också. Men sedan var det tvärnit och fyra steg bakåt. Vad faa-an, undrade nog bänken och kanske också de flesta på planen. Vårt innötta och trygga 4-4-2 system skulle garantera ett lugnt flyt i läge av kris. 
I stället fick vi en massa små kortslutningar från anfall till burväktare och plötsligt hade FC Dal kopplat greppet med en två måls ledning i pausen.

Vi kan också säga att vårt försvar sög – jag såg själv på nära håll bollarna rullade in efter att Beni flyttat ner mig från mittfältet, antagligen mer i ett försök att lugna ned läget än för att jag klåpat på mittfältet (?). Let’s face it. Den mur vi inbillade oss ha skapat med Trygga Systemet var en hög asplöv och det där får vi nu grubbla över fram till nästa match, som btw är sjukt snart och dessutom fittigt viktig. Att vad var det som hände, egentligen?

Å andra sidan, det finns nästan alltid en andra sida, sumpades det säkert tre fyra solklara chanser framåt. Dessutom hade vi ungefär lika många halvlägen som en annan måndag kunde eller borde ha gett utdelning. Om dessa ska sägas att de två löpningar som Riku presterade i spetsen och som med lite flyt etc hade gett två burar var i vilket fall som helst resultat av bra individuella prestationer. Nästa gång är det mål!
MIttfältet då? Tja, aktivt och bra i början. Forecheckade bollar hamnade hos våra anfallare och det var nära nära… Vi vann en del närkamper och fick iväg kulan dit den skulle. Sedan mattades taklten av på nåt sätt och till slut var vi hela laget en enda stor hög dagisungar som löpte hit och dit. FC Dal såg på, sög på karamellen och pang. Mål. Lite för enkelt.

Bland såna kul grejer som vi absolut ska ta med till nästa match är Ennolins rusning från vänsterbackspositionen (cirka 10 meter från egen 16-gräns i riktning mot närmaste parkering) ända fram och in i till motståndarburen. Det var lite Maradona över det hela, särskilt som Jesus Tejp hjälpte till då det såg svårast ut dvs när bollen enligt närmasta åskådare och motståndare redan tydligt var utanför sidolinjen. Men domaren såg inget så Nicke bara ångade på. Fruktansvärt bra gjort.

Tällainen tapaus tällä kertaa. Numerot snadisti rumat, mutta oli siellä joitain hyviäkin juttuja kautta linjan. Eli eikun etiäppäin.

Joors truuli,
T.

11.05.10 WäSy var inte oslagbara

WäSy- FCFC 2-0 (1-0)
 Varning: Paul Olin

Jeebus! Det skulle Homer Simpson säga.

Kanske kanske kanske var WäSy:s seger på Väiskigruset ändå till slut och när allt kommer omkring vid Sankte Peters portar rättvis, men faa-an kan vi inte ha lite flyt vi också? Det var en boll i ribban och en i röven på någon stackare som stod en halv meter från mållinjen…

WäSy som vi mött flera gånger och vars spelare Simon minns som ”sååå mycket bättre än vi” (läs: Simon) har framförallt en medelålder på högst 30 när vi hamnar nånstans på den aristokratiska sidan av därpå följande årtionde. Dessutom har laget Väiski som hemmaplan vilket försvårar då den är Helsingfors i särklass sämsta grusplan. 

Så en gång till: WäSy ägde omständigheterna och fötterna och flytet, vi rutinen och fananamman. Rutinen och fananamman förlorade. Sådär kort sagt.

En bra grej – som vi igen ska ta med till nästa match – är att vi nu rörde oss på planen i en knippe. Avstånden mellan anfall-mittfält-försvar var korta och det där funkade också i sidled. Det var mycket krigande i mittzonen. Vi höll helt jämna steg och hade initiativet långa stunder. Men målchanserna var inte många för någondera laget, vi hade väl två och motståndaren tre. Alltså var den stora skillnaden målskyttet. Kyllä vituttaa. För så är det, det enda som räknas är slutresultatet på stora bling bling-skärmen.

Domaren som helt tydligt normalt blåser på en något högre nivå konstaterade efter matchen att ”det här var jädrans bra, pojkar”. Okej han tillade ”för att vara division 6” men i alla fall. Nå det tröstar ju lite för som Simon säger ska man ha lite skoj därute också och det hade vi. Tror jag.

Rektorn fick äran att vakta buren och det gjorde han bra. Fullträffarna kunde Mike inget åt. Dessutom stod han för aftonens mest fantastiska moves genom att första slunga bollen rakt i fötterna på en WäSy-jäbä som inte var sen att panga den tillbaka rakt i ribban. Föreställ er bilden av Mike Jag-har-lite-hjärntumör-just-nu på alla fyra, maalla merellä ja ilmassa. 

Särskilt värda namnet i tidningen är Oliver som ledde de bakre leden med sedvanlig stabilitet, Simon och Micha och Nysä som stod för många bra uppspel på högerflanken samt Taul som sparkade på allt som rörde sig och som till slut berättade för diverse krypande motståndare att det minsann är HAN här på planen som är skådisen. Gult kort där men också många bra skratt.

Nysäs blixtinkallade anfallande flygarpolare är helt kart av den kalibern att han gärna får ringas in igen. Vi lyckades inte utnyttja honom nu men där är snabba fötter, kraft och finurlighet.

Förkylde Komonen vandrade in som en Europaägare, plockade fram iPhonen och började göra anteckningar. Vilka de var är en gåta men Chrisse höll lite låda där vid långlinjen och så blev han ju skyldig laget en back öl. (Sen frånvaroanmälan.) Anyway, good performance in the Comfort Zone.

Nästa match är redan på måndag och som vanligt är nästa match alltid en ny chans samt fittit viktig. Passar på att påminna om Nimenhuuto.com…

T.

18.05.10 FCFC lämnade jumboplatsen

FCFC-HakPa 2–2 (1-1) Mål: Christoffer, Nicke. Missad straff: Beni

FC tappade två poäng men fick å andra sidan en. Det är en slutsats av den jämna matchen mot legendariska Hakaniemen Pallo (föreningen har eller hade en fiskesektion). En annan lika fullständigt klar slutsats är att vi nu lämnat jumboplatsen i tabellen.

En närmare granskning av gårdagens begivenheter avslöjar obarmhärtigt ett visst svinn, optiska chimärer och brister i vinterträningen. Allt detta ser dessutom ut att hänga samman. Svinnet handlar om farten som blev någonstans i yngre ändan av 1990-talet och illusionerna om offsidefällor och tron på domarens allseende ögon.

Vinterträningen ger inte precis stoff för uppsatser, om vi säger så. Och det märks.

Vi lirade alltså mot ett lag med ungdom i offensiven och det orsakade FCFC lite problem. Men bara där. För bakåt var HakPa en bunt yra geriatriker som vi snurrade upp gång efter annan. Tyvärr gav de talrika målchanserna utdelning bara två gånger. Ingen ny omständighet, precis. FCFC ledde både 1-0 och 2-1 men fortsatte med gladfotbollen trots att det kanske kanske kanske hade varit läge att knyta ihop säcken och bara satsa på Maginotlinjen. Men vem vill nu se på sånt? Det fanns ju en handfull trista kråkor som publik. Äijän är varken trist eller kråka, vilket är skäl att påpeka nu genast för han lär veta var vi alla bor.

Vid 2-2 kunde kunde Big B ha grejat glädjefnatt men valde att sätta straffen på målvakten. En harmsen Gentle-Ben förklarade efteråt att han aldrig borde ha skjutit straffen men att hans förste val Bodi satt på avbytarbänken och då blev det som det blev. Oliver var tillgänglig men här räckte planeringspiuhorna inte riktigt till och då var det då B själv som pangade i väg skottet. Elämä on. Men mannen ifråga har jobbat på kondisen så småningom ska det väl ge utdelning i form av fullträffar också. Typ nästa vecka mot nya jumbon Cosmos.

Som Bodi konstaterade hade domaren kvaliteter som sällan skådas på denna nivå. Ändå eller kanske just därför fick man spela hårt och småfult. Det tycker jag att vi klarade bättre sett till hela matchen. Hockeyspelarna i HakPa hade till slut väldigt svårt med både fotbollsregler och humorn. Tyvärr lyckades vi inte utnyttja det, delvis nog därför att gästerna jämt hade fler pigga fötter än vi att knuffa in på planen.

Chrisse meddelade innan kick off i samma mening att han slutat läppja på kvällsöl och gått ned 8 kg i vikt men att han nog är sugen på en pilsner genast efter match. Detta tolkade lagledningen som ett positivt dopningsbesked så Europaägaren satt korta stunder på bänken. Väl inne på planen stod han för en del viktiga brytningar, bra inkast men också för den där optiska chimären som gav HakPa en 2-1-situation med Mike och oundvikligen 1-1 på tavlan. Lektion 1: Sluta spela först sedan när domaren visslat.

Jocke visade i anfallet att snacket om att vara taggad inte var gripet ur luften. På vänsterflanken levde Talle upp till sin egen programförklaring från föregående vecka (”Det är JAG som är skådisen!”) och munnen gick i ett, tydligen till den grad att han glömde att sparka motståndaren. Medan Talle satte knut på både sig själv och motståndarna – i sedvanligt munter ordning – hade Toffe gps:n kalibrerad på motståndarmålet. Pigg svensk insats!
Simon värmde upp med avec och något säger mig att det inte var hans fru. Rysk vodka eller ej men koreografin var bra igen. Efter matchen skulle Simon i varje fall varva ned med rödtjut eller var det nån kall Chablis och förmodligen hängde Chrisse, Ernst, Jörjen och Erkki från A-laget med. Ennolin, som för övrigt täppte till den alltid skuggiga bakre vänsterknuten riktigt bra och dessutom bidrog med några fina luftpastejer rakt in i motståndarnas box, tar väl som vanligt hand om notan. Nicke gjorde också ett mål, igen. What the fucking fuck is going on???

Oliver ägde som vanligt diagonalt och vertikalt, Bodi är ju rena rama panzerwagen och på nåt löjligt sätt bidrog väl jag också till underhållningsvärdet i måndagens Bollismatch. Janne ryckte btw loss några gånger från mittbackspositionen på ett sånt där argt sätt som man hoppas få se mera av. George Mike i målet är en mistlur och bara han hinner mentalt ikapp sina egna ruscher har vi en erikeeper för flera årtionden framåt. Samma gäller Think Tank-Kekki som drog på sig både bollar och motståndarbackar som flugor – räkna med flera årtionden.

Ungefär sådär. När man nu läser detta är det bara en sak som man undrar över – hur i h-e-l-v-e-t-e vann vi inte?

Och som vanligt är nästa match mer än lovligt viktig och dessutom helt fittit snart.
T.

25.05.05 Överkörda av Cosmos

Cosmos-FCFC 4-1 (2-1), Tali H1 24.5.2010 Mål: Markus Larsson. Utvisning: Markus Larsson. Varning: Paul Olin.

Kan inte ha blivit mycket osagt i går. Kvaliteten på haikudikterna och övriga spörsmål är en smaksak men faktum är att de inte gav oss några poäng. Vi är stadigt sist igen i den där satans tabellen, med en oavgjord och tre förluster på fyra matcher.

Vi hade en generalplan med ungefär tre punkter. De två andra är ett mysterium men den första handlade om att hålla avstånden till medspelarna och motståndarna korta, vilket vi lyckats hyfsat bra med i de två föregånde matcherna. Gick ju inte så sjukt bra nu då bollen var i de egna nätmaskorna bara någon minut efter kick off.

Som så många gånger förut handlade det om små missar och misstag i ett längre led: En felpassning i anfallet, slapp markering på mittfältet, inget djup i försvaret och till slut misslyckade rensningar i boxen. Pang. Homma levisi heti kuin ne kuuluisat Jokisen eväät. Kuka helvetti se Jokinen muuten on? Anyway. Frustrationen var påtaglig som vinterdimman över Port Stanley och naturligtvis domades matchen av en kille vars respekt hängde på de glatt färgade korten i bröstfickan. De plockades fram snabbt och ofta.

Först ut och vidare in på den mörka avbytarbänken var panzerwagen och tillika kapten Bodi som lite tidigare gett oss kvitteringen med en lugn träff på en returboll strax utanför Cosmos 16-gräns. Det torde nu vara fullständigt klart för alla att det i korpfotbollen är vanligt med aggressiva dvärgar och jättebebisar vars eventuella kvaliteter finns inom hockey eller handis och vars fotbollskunnande är på sin höjd grumligt. Mot de här snubbarna ska man spela hårt och knipa käft, vilket vi som lirar på den här nivån av nöd och tvång (relativt hög ålder, fruktansvärda krämpor, husvagnsavbetalningar etc) borde begripa. Puhumalla ei näitä eikä muuten muitakaan matseja ole ikinä voitettu. Ei ainakaan Argentiinan kisojen jälkeen ja ne oli 1978.

I motsats till vad Bodi sedan höpöttä på bänken så föll vi inte på hans utvisning utan på det att vi inte höll oss till den enkla generalplanens allra första maxim. Det där med avstånden och disciplin. Cosmos var inte alls omöjliga.

I pausen var FCFC närmast rörande eniga om att satsa på gladfotboll trots att laget var en man färre på plan. Förlust med 1–2 eller 1–4, vem bryr sig? I andra vågskålen fanns ju himmelriket och jungfrun. Alltså gick vi in med ursprungliga formationens mittfält (4 gubbar) men endast tre backar.

Yrseln ökade tyvärr i andra halvlek. I ett skede var cirkusen sådan att ett dagisgäng skulle ha skåpat ut oss. Cosmos satte två. Det hade behövts lite tålamod att hålla bollen när vi fick den men i stället rensades den gång efter annan rakt i fötterna på motståndaren – med utsparkar, på kanterna, i mittförsvaret och på mittfältet.

Oroväckande är att tre fyra FC:are nu dras med skador som äventyrar lineupen nästa vecka. Micha, Nysä, Oli, Lucas och Nappe – ni behövs nu.

Ååållrajt. Sitten kehut: 

Förstås fanns det också bra grejer.

Jocke gjorde en helgjuten insats i anfallet och på slutet i försvaret. Den mannen är verkligen taggad och i bra kondis! Toffe var stark och med liiiiite till fananamma springer han i mål med kulan. Riku orkade med många bra och för Cosmos förvirrande löpningar men tyvärr fick vi inte bollen i foten på honom. Kekkis inhopp resulterade i många vunna mittfälts/flankdueller för oss. Gubevars om Chrisses luftpastej från halva planen dalat i mål, då hade vi inte gått hem före midnatt när storyn skulle vikas ut. Också annars stabil insats av Maldini som dock före matchen fick tillfälle och rejält med omgivning att berätta hur världen egentligen ligger till (på bilden här ovan ser man tydligt hur Beni antecknar). Morris den vige pantern gjorde i målet allt som var i hans makt men nu ville fotbollsgudarna annorlunda. Talle, som för övrigt är den enda hästkarln i hela landet med Patrickskor, sparkade på allt som sprang förbi och lyckades även med konststycket att skada sitt eget knä så att motståndaren fick frispark. Alles ist Normal. Simon krigade på som vanligt men då både hans och undertecknads styrkor finns på annat håll än i målskyttet var det liksom lite tomt framåt särskilt som Big B – som likt Maldini jobbat bra på formen – fortfarande söker kornet. Det finns nog där. Nästa match, nästa match. Ennolin som till vardags lär kleppar kärnfysik och bordsfasoner och därför kan förväntas både rimma i tal och skrift samt belevat underhålla egna och motståndare på fotbollsplanen led av små temporära kortslutningar, vilket i någon mån påverkade Herr Ordförandes prestationer. Men är man arg, sur fittig och dessutom på lite dåligt humör så ska det ju få synas, satan! Janne hade många bra brytningar men chanserna till ett bra mittförsvar rök den sekund som Mike linkade av banan. Och då var matchen bara barnet. Synd om så rara ärter.

Sådär. Sorry. En jädrans massa jiddrande om en skitmatch. Nu glömmer vi den och fokuserar på nästa fittit viktiga match. Den är ju då ganska snart.

T.

ps. EDIT 25.5 kl 14.20: Stycket om taktiska drag i pausvilan.

03.06.10 FCFC: Noll poäng

HeMan-FCFC 4-2 (2-1) Mål: Nappe, Beni. Varning: Mike, Bodi

Okej let’s face it. Vi har inte riktigt båda årorna i det grumliga vattnet. Vi bor med Belsebuub och den smutsiga bottenvegetationen längst ner i trappan ungefär ett pinnhål från den sämsta serien i stan när arbetsplats- och olika hottentotligor inte räknas med. Och det är så vi beställt det.

Än en gång hade vi allt på en silverbricka. I fyra fem minuter i alla fall. Bollen spelades runt i laget, vi nosade ett par gånger på ett mål och och … så baa POFF. Luften gick ur zeppelin FCFC och hela gänget såg ut som sorliga Luckylukes i solnedgången. Ja, det var ju faktiskt fittit bra väder på Bollis i förrgår. Allt som behövdes för en fullständig kortslutning var en felpassning någonstans i banan. Det sa tjing här och tjong där och plötsligt hade Hemulerna bollen i våra nätmaskor. Nappes i och för sig snärtiga kroppsfint i motståndarboxen och obönhörliga kvittering en stund senare var bara mascara. På onsdagen förlorade vi allt med det där första baklängesmålet.

Lägen till flera FC-mål fanns före och efter pausvilan men det var bara Beni som lyckade rinna igenom ända fram.

Jukka Jalonen retade gallfeber på hockeyjournalisterna i Tyskland när han räknade upp antalet målchanser som var förkrossande många jämfört med några av motståndarna. Bara det att till exempel Danmark ändå vann klart…

Vetefan om det var HeMan, Nostradamus, knarket eller Talles civilhabitus som fick oss att framstå som det mjukaste en schweizisk blöjtillverkare någon tagit fram men faktum är att vi med några undantag vek oss i så gott som alla närkamper. När många dessutom långa stunder stod på planen som om det var en busshållplats och dessutom vindstilla är det inget konstigt i slutsiffrorna. Personligen t.ex. var jag så skit att skammen nu ligger över hela släkten från Kotka till Armonk, New York. I shit you not.

På tal om stunder så hade mål-Mike någa förträffliga moments där han med hugade skutt och djärva skrik visade varför just han får stå mellan stolparna. En rusch föranledde en straff (och mål) men alla är tämligen överensom att det var det enda rätta dvs att dyka så perkele och hoppas få röra bollen i stället för att fälla motståndaren. Sedan så fanns andra stunder när man undrade om inte Lucas ändå borde kolla kopplingen. Det är förstås svårt för en ovan keeper att räkna ut när det lönar sig att rusa ut och/eller lura vid den egna 16-gränsen i stället för att lattja vid mållinjen. Men i motsats till vad Mike själv säger är det helt möjligt att lära en gammal hudflängd byracka nya trick. Om vi är överens om problemen och vill kämpa om poäng så måste vi väl se vad vi kan göra åt dem? Lägga sig platt är inget alternativ. Up the irons, Mike!

Övriga loosers, då? För det är väl bara Oliver och Nappe som får avgångsbetyg den här gången. Kanske en sak att titta på är skitsnacket. Det måste vi få bort.

Domaren var ingen krutuppfinnare men han avgjorde inte. Det gjorde vi genom att spela uselt.

Vi har en poäng i bakfickan efter vadå fyra matcher? Nu väckning.

10.06.10 Bara två mål i baken

0-2 (0-1) mot PoHu, inga FC-namn att protokollföra. Men bara för att domaren snålades med kortet. Närmast var den här gången Pale, som efter stor möda fick domaren att medge att han varit värd minst en varning för att ha rivit ner motståndaren som fräckt nappade karkkin av den lille orakade pojken på vänster kant och höll på att rinna rakt igenom…

FC hade som vanligt full koll, t.o.m. ett skenövertag i 15-20 minuter, men duschdagen närmade sig oundvikligen, och väl där så slant ju den satans tvålen, the rest is history. PoHu tyngde in den utan större möda.

I andra halvlek fick vi upp gaisten igen, men lagspelet var fortfarande mer eller mindre obefintligt, ingen markering. Och så var det den där tvålen igen. Den här gången var det liksom FC själv som smorde/tvålade tarmen hela vägen, bara att tuta och köra utan minsta kvidande, satan så enkelt mål. Ändå spelade backlinjen mestadels bra, trots att den, såsom förut bestod av många offensivt lagda bollvirtuoser med gott självförtroende… Nysä slet och släpade bra hemåt, säkert Nicke med.

Mike hade vårt bästa läge men lyckades osannolikt veja undan bollen i sista stund, Chrisse hade två sköna rintapotkun från 30 respektive 40 meter, närmare mål landade dom inte. Lucas ”sötnosar” till döttrar försökte pigga upp matchen med bollar bakom motståndarns försvarslinje, det var de sorgligt ensamma om.

Mittfältet gick enligt den gamla devisen; ut för fullt och sedan bara öka vi. Som förut höll det i 20 minuter. Kekki hade släpat in skrivbordet vid mittlinjen och där stod det.

Pale var också där.Toffe slet så håret stod på ända, till ingen nytta, Bodi försökte tidvis lira, till ingen nytta, Mischa försökte lite av båda och fiskade en frispark till vänster strax utanför boxen, FC hade jämt en gubbe i lådan på det inlägget, en ensam gubbe med 0-2 i baken. Beni var ensam chanslös på den bollen, liksom alla andra bollar, vilka andra bollar? Jocke var tidvis pigg, till ingen nytta. Undertecknad såg ut och kände sig lika smidig och nyttig som en 100 kilos potissäck.
Fanns det fler FC:are i Gamlas så är det en komplimang att era namn inte nämnts.

Hejarklacken var förstås mangrant samlad. Äijäs flickvän hade t.o.m. med sig fem par brallor åt sin äldsta styvson, om hon hade varit gift. Och vädret var fint. I det stora hela var matchen en helt ok upplevelse.
Att ta fotboll på allvar är som att räkna målen innan matchen. Vi går ut och har lite kul framöver i stället för patetiskt, semiseriöst överengagerat skithössel. Roligast är det förstås om vi är minst 11 på plats, så hemskt mycket mer krävs inte för en rolig stund tillsammans.
Nästa match är nångång om sisådär en vecka och något fittigt viktig är den ju inte.

– Rufus

21.06.10 Horst Hrubesch, Boney M & Stockholm

Reserapport: FCFC är världsmästare?

Biljardbord, golfbana, Jabulani, seger, VM, världsmästare, Heineken och sol. Vilket ord hör inte hemma i gruppen? Svaret ges i slutet, typ.

Först och främst tack Micha för arrangemangen. Suveränt! Allt var fixat, till och med den jätte pikililla dvärgen hade rymt från sitt gömställe under Tommys bord (där till höger om svampodlingen) för att se till att FC:s stjärnor skulle trivas. Och de gjorde de alltså, trivdes. Bättre än så blir inte gräsplaner (den som sprungit på ett biljardbord vet vad jag talar om), inte arrangemangen heller.

Resan började med fotboll i puben. Och nu snackar jag alltså mycket fotboll. Det var så mycket fotboll i puben att alla bollar inte ens rymdes på bordet. Det var alltså efter att vi insett att man fick fyra Heineken till priset av tre, samt en fotboll på köpet.

FC:s styrelse höll ett interimt möte och beslöt sponsra den efterföljande supén. Undertecknad motsatte sig. Undertecknad föreslog däremot att klubben sponsrar även hemvägen, men blev nedröstad där också, vilket säkert säger mer om undertecknad än om nånting annat. Så här långt var alla med, till och med Talle och lilla Wilbur (inte då Wright alltså).

Supén avklarades med hedern i behåll (inga snapsar, det var ju trots allt en fotbollsresa). Efter mera fotboll och fotbollar (planen vi spelade på var förresten suverän) uppträdde FC:s karaoke-sektion. Med ens blev det klart, Elvis lever och är spanjor. Tyvärr uppträdde andra delar av sektionen också, både på dit och hemvägen. Kan vi komma överens om en sak för nästa gång; Micha låter Magnus Uggla vara i fred och Crisse och Nysä slutar leka Boney M?

Småningom drog sig seniorsektionen tillbaka medan Mischa och undertecknad blev kvar för att övervaka juniorsektionen. Inte så hemskt framgångsrikt, vill jag påpeka. Däremot visade det sig att vi har mycket att lära oss, t ex franska kindkyssar. Klockan 11.15 sharp, stod hela FC uppställda utanför terminalen. Alla hade överlevt natten, vilket kan anses vara ett smärre under, och minibussen tog oss den korta vägen till Kaknäsplanen. Har jag förresten sagt att planen var strålande? För det var den.

FC:s svenska sektion dök upp och vi drog på oss den traditionella blåsvarta speldräkten, med röda shorts och svarta strumpor. Våra motståndare, besättningen från den fruktade Ida Blue, dök också upp, förstärkta av Tallink eller varifrån dom nu var. Det blev alltså Finland och Sverige mot Tyskland, Estland, Pakistan m.fl. Ett värlslag alltså.

FC utklassade världen! Eller borde ha gjort det. Våra förstärkningar höll utmärkt nivå och hade flyt i steget. Gång på gång, under ledning av Budi (”Budi”?, red.anm.), trasades det tyska hals- unt beinbruch försvaret sönder. Ett par straffar borde vi ha haft, men domaren ville inte avgöra matchen. När inte motståndarmålvakten heller imponerade var allting upplagt för målfest. Det blev det alltså inte. Smällde det inte i stolpen (Crisse hade ribban i dallring, eller ribba som man säger i Sverige) så råkade målvakten på nåt sätt vara i vägen. Eller så missade vi helt enkelt, till och med mycket enkelt. Det är fult att ljuga så jag måste medge att bland annat Lucasinho utmärkte sig här.

Småningom fick den spanska spårvagnen upp farten och serverade Jesper med en macka som bara inte gick att missa. 1-0 för FC! Ida Blue kom bara sporadiskt upp över mittlinjen, men lyckades få till ett par småfarligheter, mest på grund av lite slarv från vår backlinje. Nå, det var kul att få kasta sig ett par gånger, också om det inte kanske hade behövts.

Det var ett nöje att följa med vårt spel i första halvlek. Bollen gjorde jobbet och gick några gånger till och med runt halva laget (inklusive bakåtpassningar), något man inte precis vant sig med att se den här säsongen. Ja, inte andra säsonger heller när jag riktigt tänker efter. Det fanns i alla fall en klar klasskillnad vilket kanske ledde till att det blev lite onödigt fina grejer ibland. En riktigt underhållande halvlek i alla fall men bara 1-0 i siffror.

Efter paus fortsatte vi där vi slutat, med ordentligt tryck mot deras mål. Tyvärr ville inte bolluslingen gå in. Slutligen tryckte don Lucas in bollen och fick sina synder förlåtna, ja eller åtminstone missarna då. 2-0! Nu var matchen i praktiken slut, trodde vi. Mittfältet flyttade också upp på topp för att vara med på sambakarnevalen. Tji fick vi. E. Rektor Mike började gå upp i varv men det visade sig att det som fungerar med Norsens elever inte fungerar med FC. Tyskland och Estland kom tillbaka in i matchen och närmade sig vårt mål mer och mer, man borde ju kommit ihåg att tyskarna alltid spelar i 90 minuter (också om vi bara spelade 60). Ett par farligheter följdes av backschabbel. Efter att vår Tyskland-diggande Kaká-hatare till back beslöt sig för att få fötterna bättre placerade innan han rensar undan bollen gick det som det gick. Horst Hrubesch nådde bollen och lyckades mitt 110-årigpanterlika språng till trots peta in i målet. 2-1. Om någon undrar så var undertecknad alltså målvakt, eller försökte vara.

De sista minuterna av matchen var lite svajiga men trots rejäl övertid av domar’n kom Raivo Roosna med vänner aldrig närmare än så. Seger för FC!
Summasummasumarum spelade vi helt hyfsat även om 5-0 inte heller varit fel. Det var härligt att lira på gräs och bör väl konstateras att vi är obesegrade i år. På gräs då. Mästare? Världsmästare? Något ditåt i varje fall. Efter matchen hängde vi kvar och njöt av det fina vädret samt bastu i ett par timmar, innan det blev dags att återvända till framtiden. Oh captain my captain satte faktiskt killarna att tänja eftersom följande match var följande dag.

Än hemvägen då? Vi följde ganska långt den tidigare uppgjorda strategin. I matchen spelade vi enligt 4-4-2 (alternativt 4-0-6), på båten blev det fotboll-boll-biff-fotboll-karaoke-nattklubb linjen igen. Väl så. Dessutom borde vi bli inbjudna till Heinola för att spela mot HeRo ? (Heinolan Rock, eller nåt ditåt) på gräs, mera om det senare eller i ett annat liv. Svaret på frågan i början av texten är förstås att alla ord hör hit, eller dit.

Roligt? Visst fan. Tungt? Jadå. Göra om det? Absolut. Aiju, sen var det också nån som giftes eller nåt, men det vet vi inget om. Vsb.

– Nysä

22.06.10 SISTA MATCHEN, SIST I TABELLEN

HIFK – FC 3-1 (1-1) Mål: Beni
Varning: Nolin, Polin

Tommy: ”Du spela bra. Skriv det. Otur i avsluten.”
Precis. Ungefär. Vi borde ha punkterat matchen i första halvlek. 3-0 borde det ha slutat. Men det gjorde det inte.

Serieledarna visade sig vara ett gäng överviktiga finlandssvenskar som mest längtade till parkbänken för att dricka öl. De saknade även sina gamla lagkamrater, Lucas och Oli. Det gjorde vi också. HIFK var helt okej, men inte mera. Precis som vi. Alltid trevligt när man har något gemensamt med motståndarna. Där slutar dock likheterna. De gjorde tre mål på noll chanser och vi gjorde ett på 6-7 chanser.

Så till vida var HIFKs skyttar rätt osportsliga att dom hänsynslöst utnyttjade Nysäs korta vingbredd och sköt sina skott utanför räckvidden hans. Typ i hörnen. Int så kiva.

Den första hade Tommen, men han hade glömt att spotta i handskarna. I övrigt en solid insats med tajmade utrusningar och fagra hopp. Dock brände bollen i Nys nypor vid några tillfällen. Men det gjorde ju handbollen också i tiderna.

Men för att ta det från början: Vi jobbade bra, hade även ett par förstärkningar (Nysäs kaverin Joni-Toni eller va de nu hette). Spelet böljade vackert i väiskigruset. Av och an. HIFK var nog inte så farliga tycker jag. Vi lyckades sätta press på deras backar vilket resulterade i ett par genombrott, varav ett gav utdelning. 1-0 till de blåklädda. Domaren som var av pakistanskt-afghanistanskt-indiskt-uzbekistanskt-kirgisinsiskanskt-azerbadjanskt-libanesiskt ursprung gissade att det vid den här tidpunkten var 18 minuter kvar. Eller spelade. Han verkade inte vara så noggrann på den punkten. I slutet av första började HIFK lägga långbollar in bakom Taul som kämpade och slet, men ett par halvfarliga grejer blev det väl. Morris Fleege kutade på sin kant för första gången sedan 2007 typ. Han förklarade att det gick bra att springa men att det var svårt att stanna…
I övrigt kan konstateras att vårt mittlås med Mike och Nolin verkligen var ett lås. Toffe kom bra uppåt och fick visst iväg ett par inlägg. Tommy snurrade och lyckades bitvis bygga upp framåt också vilket väl får ses som ett framsteg. Nysäs förstärkningar var ok, men inte mera. Kekkis kondition tog väldigt slut redan i första halvlek. Hettan var ju tryckande. Precis före paus kom då det första skottet. Han slapp väl lite väl ledigt och skjuta. 1-1. Tråkigt men sant.

Pausvilan gick bra. Precis som den skulle.

Men i början på andra small det till igen. Ett långskott som nu kanske inte kom så jättelångt ifrån, men fri var han och bra var skottet. Så småningom slutade vi röra oss (bl.a orkade inte mittfältet riktigt mera) och HIFK tog över. Men ändå inte totaldominans. Det var bara det att vi inte riktigt kom någon vart. Men Nappe flyttades upp i anfallet och började yra omkring riktigt ordentligt. Han tänkte till och med få igång ett slagsmål vill jag minnas. Mot slutet kom vi bra igen, trots att ännu ett distansskott hittat nätet bakom TomN. Vi kunde gott ha satt en strut även i andra. Men efter 65-80 minuter visslade pakistaniern osv osv osv i sin pipa och saken var salem.
Trots förlusten tyckte man att man kan vara nöjd med att vi hade så många bra chanser. Det har inte varit så i alla matcher.

Nånting fattades ändå… ajjo, Morris strandbastu. Brukar den inte vara så här års?


 EFTERLYSNING: SPANSK TJUR

Kännetecken:

 Årsmodell: 1977
 Olja: väloljad 
Färg: svart utanpå men fittit blondi innanför 
Kondition: spyfärdig
 Utseende: obeskrivligt
 Skuld: två korgar öl 
Plats: tros befinna sig någonstans mellan stadiontornet och kaknästornet. Alternativt i rektorns hytt. Men hytten kan vara var som helst. Den spanska tjuren också.

Vid ögonkontakt, vänligen ta inte ögonkontakt. Men kontakta i dylika fall föreningen för borttappade blonda tjurar i borttappade hytter och torn.

Nästa fittit viktiga match med tanke på vårt avancemang till femman spelas den 3.8.

Någonstans innanför ring trean.

– B.

09.09.10 Taul såg rött

FC FC – Juhlahevoset 1-2 (1-1) 
Gult kort: Bodi, Lucas, Paul 
Rött kort: Paul

Det var inte bara vädret som hade hög temperatur på bollplan under tisdagskvällen. Oväntat nog visade dock FC att man kan lyckas med att både prestera bra spel OCH gapa sig hesa – så utöver ett antal mer eller mindre relevanta utbrott på domare och motspelare så var det i huvudsak spelet som gick hett.

Det har tidigare konstaterats att vi inte haft marginalerna på vår sida i år, men i ärlighetens namn kan man nog säga att vi ofta förlorat välförtjänt, trots otur. I kvällens match hade det dock PÅ RIKTIGT lika gärna kunnat sluta med 3 poäng. Åtminstone oavgjort hade varit rättvist. 

FC var kanske inte sju resor bättre än motståndaren, men inte heller sämre. Bollen var betydligt oftare på festhästarnas sida och några riktigt bra chanser fanns. Bennos skott till exempel (målställningen darrar ännu) eller Benis inlägg/skott alldeles i slutet (en halv meter åt ena hållet så direkt i mål, en halv meter åt andra hållet så direkt på foten på den framrusande anfallaren). Annat fanns också. Framför allt lyckades vi stundtals såga oss igenom med rätt vackert passningsspel.

Risken med att lyfta fram enskilda spelare är förstås att det riskerar att inte vara riktigt rättvist. Men å andra sidan spelade inte rättvisa så stor roll under matchen heller – så därför värt att nämna Beni som i mina ögon gjorde sin bästa match under säsongen. Framförallt stark inne i boxen, och ett fint mål.

Lucas gjorde allt för att slippa stå i mål men slutade lyckligtvis protestera och spelade istället så stabilt och bra att han nog riskerar att hamna där igen vid tillfälle när ordinarie keepers saknas.

Framförallt dubbelparaden i första halvlek var värd att minnas. Trist för honom. Bra för oss andra. 

Stort tack till alla inhoppare också, som inte bara ställde upp, utan gjorde det bra dessutom.

Annars är det överlag är det lätt att lyfta fram kollektivet – alla kämpade, alla lagdelar fungerade bra. Visst fanns små missar här och där, men till skillnad från tidigare matcher så redde vi ut situationerna. Understödet och samarbetet lagdelarna emellan var inte alltid fläckfritt, men långt bättre än tidigare under säsongen. Och inget av målen kom på onödiga misstag, utan två mycket bra långskott. Sånt händer.

Nåt ord får man väl säga om domaren också. Helt lyckad var han kanske inte, åtminstone inte i andra halvlek. På sätt och vis fanns det en konsekvent linje i vad han gjorde – han lät bli att blåsa. Olyckligtvis drabbade det oss lite hårdare – där de missade nån frispark mitt på plan, så blev vi utan en straff. Ett och annat kort till hade de förmodligen också förtjänat. Kanske vi också.

Men men…

Bitter förlust? Jo, förvisso. Men det ligger en vändning i luften. Det kommer bli poäng under hösten, det är ingen tvekan om det. Frågan är hur många – och om de kommer för sent? 
Spännande tider, spännande tider.

– Christoffer

10.08.10 FC diesel

KPR – FC FC 1-1 (0-0) 
Målskytt: Simon
Gult kort: Beni, Jara

Utgångsläget inför FC;s match mot KPR på klassiska Ågeligruset bådade inte gått: 
KPR 15 poäng och på övre halvan i tabellen. 
FC en ynka poäng och sist i tabellen

.

Men med en bra match i bagaget mot Hepporna, ett prima fodisväder på en jämn plan (ingen saknade Väiski) och hela 14 spelare på plats vid matchstart var stämningen på topp inför matchen. Då motståndarnas medelålder var 20 år lägre än FC:s valde Beni helt rätt en taktik som byggde på säkerhet:
- håll bollen på marken
- slå inte hätären utan spela bollen åt närmaste FCare
- ha alltid en säkrande spelare som kan städa undan bollen
- KPR luudar mycket, FC får inte falla ihop i andra halvleken som så många gånger tidigare

Och sådan sku ju matchbilden bli, KPR springer, passar och för spelet. FC strätar emot, undviker misstag men faller till slut på konditionen i andra halvleken.

Men där fick alla Jari Porttilan fel. FC spelar en stark första halvlek och av bara farten ökar varven i den gamla dieseln (i andra halvlek!!!).

FC dominerar stundvis matchen och ett segermål inom de sista 10 minuterna hade inte varit orättvist då åtminstone Beni, Mike och undertecknad brände skapliga chanser. 1–1 är ett rättvist resultat men den starka andra halvleken ger mersmak, dieseln är igång och den blir svår att stoppa i de återstående tre matcherna.

Matchens bästa: Simon. Förutom målet slet Simon i bägge ändorna i bästa Javier Mascherano stil. Kung i luftrummet. 

Matchens sämsta: Luckes målisbrallor

.

– Oli

17.08.10 Strength & Honor

FCFC-RUISKU 1-4 (1-0) 
Mål: Christoffer Mellberg

Boys, lessen att säga det men nu har vi tippat över avgrunden ner i träsket med de andra syrabomade lemlästade mupparna som äter alla fotbollarna. Med två matcher kvar och sex poäng att stjäla står nu endast hedern på spel – ska vi lyckas ta en trepoängare i år eller inte?

Frågan höll på att få ett jakande svar på måndag kväll på Bollis.

Fler mysko snubbar i rödsvart dress dök upp än vad Dr Gonzo hade beställt vilket gav oss den oförutsedda fördelen av att, ja just det, ha fler bytesspelare än på länge eller som Ruffe uttryckte ”fler än någonsin”. Dessvärre reducerades styrkan med en redan under uppvärmningen när nykomlingen Mika fick fel på fledan eller hur det nu var och tvingades stå över alla tärningskast. Men så där är det nu i topprankade fotbollslag. Olyckan kommer sällan ensam.

Men sedan såg gick vi ändå ut ur stugan med belysningen påslagen och Nysä i mål. Här finns knappast något kausalt samband eller sexuellt betingat men FCFC rullade gång efter annan bollen in i motståndarzonen. Det såg lovande ut! Och plötsligt hade vi också den stenhårda kulan i buren genom en fräck nick av födelsedagsbarnet Toffe. Helt klassiskt anfall. Bollen upp längs höger kant, inlägg och så det där nyss beskrivna avslutet. Detta var kanske i åttonde minuten eller väldigt tidigt in i matchen. I den redan uttagna segern var det busenkelt att förbise det faktum att Ruisku hissade sig meter för meter närmare Nysäs område men då Erektorn sparkade på allt som rörde sig, Simon träffade ibland och hela backlinjen medräknat undertöcknad på något märkvärdigt sätt rensade resten av bollarna i buskagen och till ishallsparkeringen klarade vi oss utan baklängesmål till pausen.

Tränar-Benis peptalk var förstås bortglömd innan domaren hunnit vinka in oss igen, Nysä spottat i handskarna och det andra födisbarnet Lucas samlat sig och som vanligt gick FCFC genast in i Geriatric Mode. Det är ju då så att när man är riktigt gammal blir man barn igen. Ett dagisbarn utan tänder kan bredsida en boll rakt 3–7 meter men inte FC. Första kvarten av andra halvlek sorterar också under rubriken ”yrsel”. Sämst av allt är väl att motståndarens målvakt till pygmé sparkade kulan gång efter annan bakom vårt försvar där någon äcklig vessla med ont uppsåt sparkade den vidare mot Nysä. Sådant ska egentligen inte vara möjligt på proffsnivå mutta kaikenlaistahan tässä on tänä vuonna nähty. Klart de slutade i mål men först efter att FCFC degenererats ytterligare ner till en nivå där fjärilens vingslag i Asien får panflöjtsindianerna i Helsingfors att packa ihop. Fattar ni? Nej. Alltså det här fenomenet där en borttappad boll långt uppe i banan leder till små kortslutningar i hela jävla ledet och därför oundvikligt till slutlig förnedring när någon wanker i plyschbyxor och slitna Asics löpskor knuffar in spelverktyget i vårt mål. 

Vittnesmålen varierar men låt oss säga att vi höll oss inne i matchen 10–15 minuter in i andra halvlek. Ruiskus ledningsmål var början på slutet och hade det inte varit för lite tur (!) så kunde vi ha förlorat med sju åtta baljor. Vi har mött sämre lag än Ruisku och förlorat.

Ytterligare kan påpekas att den omtalade spelarruletten hakade upp sig efter inledande fyra minuterna. Få om ens någon av oss maxade syreupptagningsförmågan men okej, man har en frisyr att tänka på så låt gå den här gången.

Under strecket har vi trots allt ett ärligt och med anletets svett kantat försök att ta en första seger. Hävdar fortfarande att vi är inte riktigt så skit som tabellen visar. Slut som människor kanske men inte skit.

Nu har vi två matcher kvar och väl bara äran att spela för. Inte kan FCFC gå i Marianergraven utan en enda seger. Herremingud. Detta är division 6, ju.

-T

02.09.10 Med äran i behåll

FCFC-Veijarit 4-3 (1-2)
 Mål: Ruffe, Morris, Morris, Ruffe

Säsongens första seger i säsongens nästsista match. Det finns orsak att jubla.

 Rubriken är på det sättet missvisande att det finns inte en heder att luta tillbaka på och hur som helst skulle jag hellre skriva och ni förmodligen läsa om BH:n.

Men nu är det så här. Vi är vuxna, har ett uppdrag och håller oss till fotbollen.

Ungefär halv åtta på onsdagskvällen skrevs det historia på Bollis konstgräs. Kan inte minnas att FCFC tidigare år sparat på segerskumpan ända in i september och då har föreningen ändå sparkat boll och motståndare sedan 1984. Naturligtvis var det inget anmälningsärende i går för det är det aldrig för FCFC. Det hör till att muttra och underprestera svårt för att kanske kanske kanske i slutändan kamma hem en poäng. Men i går blev det då jackpot. Dessutom mot ett lag som innan kick off hade känning på minst kvalmöjlighet till femman men som under inga omständigheter är värda den chansen.

Så vi säger jackpot, the big one.

Big B:s peptalk inför match innehöll alla klassiska fitterier. Först ägnades någon minut åt att FCFC faktiskt redan ramlat ner en nivå och sedan fick Ruffe veta att han anfaller och Nysä vaktar buren. Oklart är vilkendera upplysning var mera chockerande. Båda strategiska valen visade sig dock vara helt briljanta. Innan solen gått ner bakom Borgbacken hade Ruiffeli till egen och alla andras glada förvåning petat in två bollar.

Som ganska många gånger förut inledde FCFC piggt och spelet snurrade mera på Veijarits planhalva. Stundvis såg det också ut som fotis. 1-0 kom efter en sagolik bordell i Veijarits straffområde. Undertecknad skämdes inte alls att tåfjutta iväg en boll i Den Stores riktning som gjorde en fin mjuk mottagning, vände bort minst en back och tryckte in kulan. 2-0 har skribenten absolut inget minne av men enligt ögovittnen är det Morris signatur på den. Som någon skämtare högljutt konstaterade under matchen verkade Morgan F där på kanten betydligt yngre än sina 55 år och tejpade knän. Han gjorde ju sedan ett mål till, någondera nickades in.

Det hjälpte att Veijarit fick en buse helt korrekt utvisad i början av matchen: FIFA har helt klara regler för vad som händer när man sparkar folk på strumporna bakifrån. Men det tyckte inte Veijarit som började gorma och skrika i stället för att jaga boll. Underligt nog gjorde också FCFC det, fast hojtandet var välmenat och riktat till de egna.

På grund allmän audiovisuell yrsel, drogrelaterade intryck och en svårbegriplig dödslängtan lyckades FC inte gå till paus i en trygg två måls ledning.

I pausvilan talades det en del om avstånd och ytor i banan. Dessa skulle kympas för att vi än en gång inte skulle drabbas av sista kvartens totalkrasch. Sett till helheten i andra halvlek höll vi oss till taktiken men ändå var det motståndaren som inte bara kvitterade utan också tog ledningen. Ganska snabbt dessutom. Och helt förtjänt, samt med en man färre. De horribla försvarsmissarna har kännetecknat säsongen 2010 lika mycket som våra få målchanser och gjorda mål.

Men i stället för att hänga läpp tryckte FCFC in en sista växel och det var inte backen. Såna som Oliver, Beni, Morris och Mike visade på smittande exempel. Nysä som tidigare i matchen fenomenalräddat en klurig straff var nu ständigt på alerten och plockade bollarna i straffområdet som öhh hmm mogna russin. Ja just det, mogna russin.

 Ett målkalas, alltså och fin avrundning på en tung säsong. Fast en match återstår. Med seger kan vi kanske lämna jumboplatsen. Vad sägs?

* EDIT 3.9: Beni har kollat tabelläget, ”Vi undviker jumboplatsen bara i fall vi vinner sista matchen med minst 4 mål och bollförbundet dessutom får för sig att belöna oss med 5 poäng” Että näin. *

– T.

07.09.10 Slutrapport

FC – Tavastia/Mojo 2–1 (0–0) 
Mål: Jocke Ring, Beni Laustiola

En mörk septemberkväll samlades exakt tio rödsvarta gladiatorer och en gråblå där till på legendariska Väiski. Motståndarna var skrämmande svartklädda. Men det var också det enda skrämmande de hade. Dessutom var deras målvakt löjligt liten. Precis som vår.
 Domarn var dagen till ära klädd i grönt. Dessutom klarade han sig hyfsat. Lite problem orsakade avsaknaden av mittlinje honom, men samma problem hade mojoförsvaret. Ett problem som stod dem dyrt, som det skulle visa sig.
Bollen rullade nätt mellan de våra. Så nätt som den nu kunde rulla på en potatisåker. Den enda som var nöjd med underlaget var Ruiff, som påstod sig ha ont efter konstgräset. Inte heller blev det bättre när han meddelade att han led av diarré…

Mojopojkarna kom inte ens i närheten av mål-Nyys. Vi har mött bättre motstånd i år. Kanske det var en av förklaringarna till att vi vann?
Den här gången höll faktiskt vårt mittförsvarslås med Skogge och Janne. Gång på gång fick motståndarna se sig överspelade när Oliver och Simon kämpade till sig bollar på mitten. Även tränarn försökte föregå med gott exempel då det gällde att röva bollen. Några halvchanser fick vi även till efter diverse individuella prestationer. Nånstans i slutet av första halvleken kom så en riktig FC- klassiker. Riku blev fälld med den följden att skriket hördes ända till Drumsö. Men han fick faktiskt ont och haltade ut.
Efter 0-0 i paus tog Ruiff steget ner och Riku kom upp för att spara sitt ben.

Mojoförsvaret var kanske inte det bollsäkraste man sett på den här sidan om Mississippi. Efter en dålig bakåtpassning fann jag mej ensam i straffområdet med boll och allt. Men bolljäveln ville inte riktigt komma med. När jag sent om sider fick koll på fanskapet hördes igen ett rop som hördes till Drumsö. Den här gången var det Jocke.

Med stormsteg stegade han in i boxen. Skriket belönades med bollen på foten och foten skickade bollen i mål. Stolpe in naturligtvis.
Vi fortsatte att slita. Mojo lyfte förstås pressen men fick väl inte riktigt till det. Mål-Nyyssönen som varit sysslolös i första halvleken blev tänd av Henas hejarop och greppade några inlägg och annat smått och gott. En passningspoäng fick han också. En lång utspark till halvaplan där hans tränare väntade. Varken mojo eller domarn visste var halvaplanen låg så det var bara att kuta igenom, runda lilleputten och sätta bollen i tomt mål. Nu skulle väl ändå FC-ledningen hålla i sig…
Men men, en lång boll in i vår box, mål-Tom haroo tyhjää och bollen i vårt tomma mål. Konstigt men sant.
Ytterligare lite lyfte de pressen, men 3-1 var fan så mycket närmare än 2-2. En lång lobb av Janne som den lille skiten räddade på mållinjen. En lång lobb av mej som han fick fingertopparna på, så att den stannade precis framför mållinjen. Även en volley i slutet som med lite bättre riktning hade resulterat.

Trötta var vi och trötta blev vi, den saken var klar. Det här gällde tydligen även Skogge. Såna var juttuna efter matchen. Men Mojo hade bara en bytesspelare så inte heller de orkade pressa på riktigt. Nån jävla härdelli hade de som såg semifarlig ut, men den har jag förträngt.
Lamporna på Väinämöinengatans sida täcktes effektivt av träden så i andra halvlek var det faktiskt mörkt. I synnerhet i vår ända. Men bättre så än att det hade varit mörkt på avbytarbänken. Ganska snöpligt för Kamerun i tiderna. Med mörk avbytarbänk.
Kiitos kuuluu koko joukkueelle. På högerbacken kämpade Toffe föredömligt. Fast det var nog ingen som fattade när han skrek att man skulle komma hemåt eller någo ditåt.

Riku pressade ettrigt och Rufsonen jobbade som aldrig förr. I synnerhet på sin ovana mittfältsposition. Så var det väl bara Nicke som jag inte har nämnt. Men han kommer nog över det… 🙂

Efter matchen när de flesta låg utpumpade i gräset hade både Riku och Simon så mycket luft kvar att de passade på och ta upp det orättvisa i omröstningen angående säsongavslutningen. Men sen gick de. Och sen gick vi andra.
FC has left the building. The division sex I mean. Forever and ever.

B.

ps. ölkorgssaldot för i år: Lucas 1, Chrisse 3.

Annonser